mammaatess

Man är inte alltid på topp...

 Vet inte vart jag ska börja, men känner mig inte alls tiptop ikväll. Känner mig relativt ner och vill egenligen bara stänga av alla känslor och krypa upp i soffan med en bra bok, en stor kopp te och försvinna en stund.... Men jag kan inte, jag kan verkligen inte komma ner i varv för då kommer jag bara brista ut i gråt. Det har jag inte alls lust med. Har så sjukt mycket inom mig som jag bara vill få ut. Alla tankar snurrar runt som stora frågetecken i huvudet, borde inte tänka borde stänga av allt men jag kan helt enkelt inte sluta. Ibland önskar jag att man hade en "ON & OFF" knapp när de gäller känslor! Kärlek, hat, svek, etc...
Har många gånger funderat på varför man egentligen alltid har hoppet kvar, alla kanske inte har de man jag har. Jag tänker alltid att man absolut inte får ge upp, inte ens i de tyngsta stunderna i livet. Ibland känns livet så där "pain in the as jobbigt", men när man tar sig ur en svacka eller vad man ska kalla de känner man sig så otroligt stark. Visst jag vet om själv att jag är tjejen med "kämpar glöd" , att ge upp är inte riktigt min grej. Men visst kan man tänka "jag orkar inte mer, nu ger jag upp" , den tanken är ju rätt mänskligt. Jag har en väldigt stor vilja och är envisare än den envisaste lilla åsnan på jorden.
Att se saker negatvit är oftast lättare än att se saker från den positivt och den ljusa sidan. När personer säger negativa saker till en kan det oftast vara lättare att ta in och lyssna på de negativt än att ens bry sig om det positiva som man får höra om en själv. Varför är det egentligen så? Frågorna kan bli många.  Känns som jag bara sitter här och babblar fast med fingrarna, haha.


Men trotts allt som inte är tiptop i livet, så har jag en fantastiskt fin familj som jag älskar över något annat på denna jorden. Det finns inget som betyder så mycket för mig, som min egna lilla familj! Vet inte vad jag hade gjort utan min galna pojkvän och min underbara dotter, vet inte hur livet hade sett ut eller vart jag hade bott.
   För när jag blev gravid förändrades mycket, jag flyttade och hade ett tag inget jag kunde kalla för mitt hem. Hade jag inte haft världens bästa svärföräldrar vet jag inte riktigt vad jag hade gjort, dem räddade nog både mig och Evelina genom att öppna sina dörrar. Är EVIGT tacksam för att dem fanns där och stöttade oss, framför allt mig. Var mycket tårar och livet var just då så där grått och trist, för varje dag som gick längtade jag så innerligt efter barnet jag bar på. Det var längtan som fick mig att orkar, att orkar kämpa varje dag! 
Så egentligen med detta stycket vill jag bara tacka för alla underbart fina människor som jag faktikst har runt omkring mig. Ni vet själva vilka ni är och ni är verkligen värda guld och diamanter.

Tjingeling



Perfekt plats att sitta ensam och tänka lite på...