mammaatess

Blod kommer alltid vara tjockare än vatten...

Den 4 augusti slutade min mors hjärta att slå. Efter många tuffa år sa allt bara stop, vilken jag kan tycka är både gott och ont. Efter många tuffa år för henne så orkade inte hennes hjärta mer, hon hade hjärtflimmer sedan en tid tillbaka på grund av de liv som hon valde att leva. Jag har många gånger ställt mig frågan varför? Men den jag aldrig någonsin längre kan ställa till henne... Men jag kommer aldrig glömma henne svar, varje gång så hon "vet inte?" Med en så där tom och mållös ton. Hon var väldigt beskiven på sig själv och ville många gånger dö för de hon hade ställt till, bland annat för de hon gjorde mot mig. Men även fast hon aldrig klarade av att "rätta till" sitt liv så fanns viljan där, men sen kom ångesten... När en männska får en så stark ångest som min mor hade så finns de inte många utvägar! Jag vill inte säga att jag tål ursäkten men jag kan säga att jag i alla fall förstår henne, delvis i alla fall men aldrig fullt ut...
 Innan min mamma blev som hon blev så var hon den personen jag älskade mest i hela universum. Hon var alltid glad och hon skämde bort mig. Jag var hennes allt, de vet jag om! Hon älskade mig mer än vad det finns ord på jorde och jag henne. Men när man tänker på hur vi hade de innan blir jag bara så j*vla arg rent av, eftersom hon bara var borta en dag och INGEN förstod varför... Det är den frågan jag egentligen aldrig kommer få eller ha fått ett bra svar på. Men men, ska jag vara ärdlig är det jätte skönt att faktikst inte fått de riktiga svaret. Hon sa de kanske inte för att svaret egentligen var hemsk eller för att hon inte vågade berätta. Vem vet? Jag tror bara de finns en person, som vet ut över min mor.
Ska jag vara ärlig trodde jag inte min mors bortgång skulle röra mig i ryggen, men det gjorde den. Mer än jag någonsin skulle kunna fantisera om. Det var då jag förstod att blod är tjockare än vatten. Kärleken och saknaden till min mamma kan inte ens beskrivas, men samtidigt finns de ingen i världen som jag hatar och är så arg på som på henne. Kanske galet, men så är det! Jag kan forstfarande inte förstå att hon inte finns mer, att hon inte längre kan göra sig själv illa. Men mitt hopp om att hon en dag ska stå utanför min dörr frisk, pigg och så där alert som hon kunde vara, den kommer nog aldrig försvinna. Det är min högsta dröm, att hon ska komma tillbaka frisk och vara min mamma. Min älskade och min saknade mamma, jag vill bara krypa upp i hennes knä och känna mig liten igen, hon tröstade så himla bra. Men det går inte mer, aldrig mer... Kan ni förstå hur det känns? Även fast hon inte funnits där på ca 10-11 år så fanns mitt hopp att hon skulle till friska alltid kvar, och saknaden växte varje dag! Min mamma var en person som jag såg upp till, hon var så bra på mycket. Och hennes energi kunde få vem som helst att stråla av glädje.
Men nu glädjer jag mig åt alla mina otroligt fina och bra minnen jag faktikst har kvar från henne! Dem kan ingen i världen ta ifrån mig. Jag vill att ni ska veta att min mamma är en person jag älskar från botten av mitt hjärta, från mitt första andetag tills mitt sista. Igår, idag och varje dag framöver!

Tjineling


Jag älskar dig, mamma!