mammaatess

Blandade känslor!!!!!!!

Jag har för mycket känslor inom mig just nu, jag skulle helst vilja skrika rakt ut, högt som faaan rent ut sagt. Jag har legat vaken flera nätter i rad och bara tänkt på hur j*vla orättvist livet är. Jag är 20 år och har så sjukt mycket inom jag som jag bara vill bli av med. Jag ligger och tänker på att de borde finns något slags föremål som man kan radera händelser och minne från hjärnan med, sånt som hänt som har satt djupa ärr inom en. Känner inte igen mig själv just nu, hur jag agerar eller något. Enda personen jag riktigt bryr mig om just nu är min dotter, hon är mitt ljus, hon får mig att orka kämpa och känna mig älskvärd. Evelina har lärt mig så mycket sen hon kom. Min dotter är och kommer alltid vara mitt allt. Självklart finns jag för Joakim också eller snare han finns för mig. Han är ett oerhört stort stöd som jag är rena idioten emot emellan åt, har så svart att förstå att han faktiskt tycker om mig, känns lite som jag måste "testa" hans gränser bara för att jag själv inte mår bra... Idioti som kommer när jag blir sur! Hatar det. Men är glad över att jag har Evelina och Joakim, dem är underbar. Finns inga som dem två, verkligen inga som är i närheten så bra.

   Alla får vi svackor i livet, jag har en nu och det är inget jag sticker under stolen med eller skämms över. Det är faktikst jätte jobbigt att jag ibland känner för att bara vill ta en paus. Men det går inte, hur skulle de se ut om jag bara tryckte på en knapp och blev pausad. Nej man måste kämpa man måste se allt positivt även i de tuffaste perioderna i livet. Jag har kämpat sedan barnsben och tänker inte ge upp nu. Inte en chans att jag ger upp, de personer som satt ärr i mitt liv är långt ifrån värda att se mig ge upp, min kamp är att vinna och ta mig ur denna svackan rakryggat och en erfarenhet rikare. Jag har blivt starkare utav allt det jag varit med om i livet, det vet jag ju. Just denna svackar är svårt att ta sig förbi men det går sakna men säkert framåt, det känns så himla bra. Men jag ahde aldrig klara det utan min familj som får mig att känna att jag faktiskt duger precis som jag är oavsett vad som har hänt i mitt liv, det är då tid, vi livet i nuet och ser framåt allt kan bara bli bättre. 
   
Jag kan ibland blir irriterad över små saker och "hugger" direkt när någon säger något som är fel eller något som jag inte tycker om. Då får man skit för det och får höra spydiga kommentar som "Är du en ...?" eller "Har du ätit.... idag?!".... Det är med skit jobbigt att får höra, jag försöker men vissa dagar orkar jag inte. Det är så svårt, men jag önskar att de dagar som jag faktiskt sovit dåligt bara kunde stänga av allt och inte visa folk att jag är lätt irriterad och så, för det är ju jätte kul att hålla på emot någon som är lätt irriterad och en aningen vresig. Men det går faktikst inte, det är så himla svårt. Jag är faktikst en människa jag med och jag har känslor. När folk ska hålla på "Hej tjockis" eller dylikt så blir jag skit irriterad och tar illa vid mig... Men det brukar komma från folk som troligen inte har sett hur dem själva ser ut eller från folk som inte riktigt accepterar att jag är smala och fin. För jag är stolt över hur jag ser ut även fast jag har en liten kul mage. Slut hacka på hur jag ser ut och titta efter hur ni själva ser ut. Jag är inte snyggaste tjej i världen men jag är mig själv till skillnad från många andra, faktikst. Jag behöver inte sminka mig över drivet, jag behöver inte göra mig till eller vara någon annan än mig själv. Trotts denna svacka så vet jag vem jag är och är stolt över det. Jag är inte personen som vanligt vis tar åt mig. Men just nu vill jag inget heller än att ta mig upp och stå rakryggad med ett självförtroende till 100%, för mitt självförtroende har det aldrig varit något fel på, snarare tvärtom. Men just nu är det inte tiptop och det måste jag acceptera. Jag måste accepterar att jag inte alltid är stark själv utan att jag måste ta del av dem jag har runt omkring mig och lyssna på framför allt min pojkvän Joakim, hans ord och alla saker han gör emot mig är så himla underbara.
Tack för att ni finns och ställer upp!

   Det finns en till sak som är jätte jobbigt. Jag önskar från botten av mitt hjärtta att min mamma kunde flyga ner från himlen och bara kram om mig bara för 5 minuter. Det finns ingen jag är så beskivken och arg på men som jag samtidigt älskar så oerhört mycket att de inte med ord går att beskriva. Ångar att jag inte svarade det sista gångerna hon ringde... Några dagar senare var det försent, då hade hon redan gett sig av. Jag känner ånger emot henne och jag VET att jag inte borde gör det efter allt hon gjorde emot mig, men det är så svårt att inte göra det! Hon var trotts allt min mamma och det kan ingen ta ifrån mig. Hon förstod mig alltid trotts att hon egentligen inte kände mig till 10000% men det är väll de bandet som alltid finns mellan en dotter och en mor. Att vi förstår varandra bättre än någon annan på jorden. Jag vet att vi kommer få ses ifram tiden på en plats där det inte finns någon onska alls, bara kärlek och lycka. Där vi alla är förendade och får leva med dem vi älskar. Den drömmer kommer finns i mitt hjärta tills mina sista andetag, drömma och får fantisera om hur hon har det är helt underbar. 
Mamma, vi ses i Nagijala ♥
  
Massa kärlek till min familj och släkt.
Tack för att ni finns! ♥


Tjingeling!


Min underbart fina prinsessa ♥


Glädje


 
Lycka



(Bilder tagna ifrån google.....)